Allt jag behöver är ett riktigt tecken…

Vem har inte sagt eller tänkt så: ”Allt jag behöver är ett tecken”

Detta inlägg är inspirerat av en händelse för någon månad sedan där just dessa ord kom från en kvinna som jag lärt känna under ett par månader. Vi var några som satt hemma hos henne och pratade om Gud och hur hon längtade efter något påtagligt. Jag skulle ljuga om jag inte själv sagt så ett par gånger i mitt liv, i dem stunderna när man har en tro, men den är ganska liten och begränsad.

Denna kvinna hade ändå upplevt att Gud efter en specifik bön tagit henne ur en depression. Men denna gång längtade hon efter något… större. ”Jag skulle bara vilja ha ett tecken från Gud”

Vad skulle du vilja att Gud gjorde för dig?

Några kanske skulle bli lite arga och säga att vi ska vara nöjda med det Gud gjort för oss och att det är inte rätt att testa Gud.

Vi är inte människor som är missnöjda med det vi fått utan det handlar snarare om en längtan efter något mer. En längtan efter något som skulle fungera som ett ännu större ankare för ens tro i en värld där man ständigt utmanas.

Så jag och en tjej som sitter bredvid frågar vad hon skulle vilja att Gud gör för henne. Efter en liten funderare tar hon sig om axeln och berättar att för åtta månader sedan var hon med om en bilolycka och sedan dess haft kronisk värk. Hon har vaknat mitt i natten på grund av den svåra smärtan. Tänk om Gud skulle kunna hela mig?

Jag är ganska sliten och trött och inte speciellt sprängfylld av tro vid det här laget och tjejen som ska be med mig sover sittandes i soffan… Vi vet dock att detta är ett tillfälle att se vad Gud kan göra, och det minsta vi kan göra är att be. Vi har sett det hända förut och därför vet vi att det kan hända igen. Jag måste vara helt ärlig och skriva att jag verkligen inte var tvärsäker på att hon skulle bli helad. Jag har bett för ett par människor som inte blivit helade och dem hjärnspökena började leka lite i huvudet på mig. Men just för att jag sett så många andra bli helade så har jag bestämt mig för att fortsätta be för alla som vill och behöver det.

Vi lägger händerna på hennes axel och ber en enkel bön. Jag känner ingenting, jag tror inte någon kände någonting. Hon kan inte riktigt ge oss något svar än om det har blivit någon förbättring. Efter ett par minuters kännande säger hon att det kanske(?) nog har blivit lite bättre… Jag nöjer mig med det svaret och åker hem.

Dagen därpå ringer jag henne för att följa upp och se vad som hänt. Hon är väldigt glad och nästan lyrisk. Hon har inte ont i axeln längre. Dagligen i snart en vecka nu har jag frågat om smärtan verkligen är borta och hon berättar att hon numera bär nästan alla tunga väskor på den sidan. Hon har helt enkelt inte ont längre.

”En ökning av endorfiner, positivt tänkande, inbillning, varför-blir-bara-vissa-helade-om-Gud-helar”. Ja man kan nog motbevisa Gud på många sätt om man bara tänker lite logiskt.

Jag tror att en sådan här sak är något man behöver uppleva själv, och tanken är inte att någon annans upplevelse ska magiskt överföras till mig eller dig och automatiskt skapa en tro. Utan den ska inspirera så att vi väljer att söka efter det som verkar finnas tillgängligt.

I en sådan här tid med så mycket krig och hemskt som händer kan detta vittnesbörd verka litet och obetydligt, men det betyder säkert väldigt mycket för den kvinnan som blev helad och som nu har ett större ankare med sig ut i världens hav. När det stormar kan hon alltid kasta ut ankaret som säger att Gud helade henne just den gången och varför skulle han inte göra liknande eller andra saker för henne och andra människor?

En sådan här sak gör väldigt mycket för ens personliga tro. Inte bara för mig, som kände mig ganska trött, sliten och ”off”, men ändå så blev hon helad. För hennes del kan jag bara tänka mig att nästa gång hon bestämmer sig för att be för Gaza, Israel, Irak, Kongo, Sverige, sin familj, en vän eller vad det nu än kan vara, så kan hon vara lite säkrare på att det inte bara är tomma ord som spottas ut i luften eller positivt tänkande som ska förändra världen, utan snarare en verklighet som skapas utav renhjärtad bön som grundar sig i en personlig erfarenhet med Gud.

Allt jag behöver är ett riktigt tecken…

Vem har inte sagt eller tänkt så: ”Allt jag behöver är ett tecken”

Detta inlägg är inspirerat av en händelse för någon månad sedan där just dessa ord kom från en kvinna som jag lärt känna under ett par månader. Vi var några som satt hemma hos henne och pratade om Gud och hur hon längtade efter något påtagligt. Jag skulle ljuga om jag inte själv sagt så ett par gånger i mitt liv, i dem stunderna när man har en tro, men den är ganska liten och begränsad.

Denna kvinna hade ändå upplevt att Gud efter en specifik bön tagit henne ur en depression. Men denna gång längtade hon efter något… större. ”Jag skulle bara vilja ha ett tecken från Gud”

Vad skulle du vilja att Gud gjorde för dig?

Några kanske skulle bli lite arga och säga att vi ska vara nöjda med det Gud gjort för oss och att det är inte rätt att testa Gud.

Vi är inte människor som är missnöjda med det vi fått utan det handlar snarare om en längtan efter något mer. En längtan efter något som skulle fungera som ett ännu större ankare för ens tro i en värld där man ständigt utmanas.

Så jag och en tjej som sitter bredvid frågar vad hon skulle vilja att Gud gör för henne. Efter en liten funderare tar hon sig om axeln och berättar att för åtta månader sedan var hon med om en bilolycka och sedan dess haft kronisk värk. Hon har vaknat mitt i natten på grund av den svåra smärtan. Tänk om Gud skulle kunna hela mig?

Jag är ganska sliten och trött och inte speciellt sprängfylld av tro vid det här laget och tjejen som ska be med mig sover sittandes i soffan… Vi vet dock att detta är ett tillfälle att se vad Gud kan göra, och det minsta vi kan göra är att be. Vi har sett det hända förut och därför vet vi att det kan hända igen. Jag måste vara helt ärlig och skriva att jag verkligen inte var tvärsäker på att hon skulle bli helad. Jag har bett för ett par människor som inte blivit helade och dem hjärnspökena började leka lite i huvudet på mig. Men just för att jag sett så många andra bli helade så har jag bestämt mig för att fortsätta be för alla som vill och behöver det.

Vi lägger händerna på hennes axel och ber en enkel bön. Jag känner ingenting, jag tror inte någon kände någonting. Hon kan inte riktigt ge oss något svar än om det har blivit någon förbättring. Efter ett par minuters kännande säger hon att det kanske(?) nog har blivit lite bättre… Jag nöjer mig med det svaret och åker hem.

Dagen därpå ringer jag henne för att följa upp och se vad som hänt. Hon är väldigt glad och nästan lyrisk. Hon har inte ont i axeln längre. Dagligen i snart en vecka nu har jag frågat om smärtan verkligen är borta och hon berättar att hon numera bär nästan alla tunga väskor på den sidan. Hon har helt enkelt inte ont längre.

”En ökning av endorfiner, positivt tänkande, inbillning, varför-blir-bara-vissa-helade-om-Gud-helar”. Ja man kan nog motbevisa Gud på många sätt om man bara tänker lite logiskt.

Jag tror att en sådan här sak är något man behöver uppleva själv, och tanken är inte att någon annans upplevelse ska magiskt överföras till mig eller dig och automatiskt skapa en tro. Utan den ska inspirera så att vi väljer att söka efter det som verkar finnas tillgängligt.

I en sådan här tid med så mycket krig och hemskt som händer kan detta vittnesbörd verka litet och obetydligt, men det betyder säkert väldigt mycket för den kvinnan som blev helad och som nu har ett större ankare med sig ut i världens hav. När det stormar kan hon alltid kasta ut ankaret som säger att Gud helade henne just den gången och varför skulle han inte göra liknande eller andra saker för henne och andra människor?

En sådan här sak gör väldigt mycket för ens personliga tro. Inte bara för mig, som kände mig ganska trött, sliten och ”off”, men ändå så blev hon helad. För hennes del kan jag bara tänka mig att nästa gång hon bestämmer sig för att be för Gaza, Israel, Irak, Kongo, Sverige, sin familj, en vän eller vad det nu än kan vara, så kan hon vara lite säkrare på att det inte bara är tomma ord som spottas ut i luften eller positivt tänkande som ska förändra världen, utan snarare en verklighet som skapas utav renhjärtad bön som grundar sig i en personlig erfarenhet med Gud.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *