Vem har du älskat idag, Charles?

Jag lägger märke till håret och tatueringarna i form av bland annat ett pentagram och en klassisk djävul på armarna.


Det fanns en tid då jag ibland granskade människor och nästan avgjorde inombords ifall dem skulle ta emot det jag hade att säga positivt (eller negativt). Jag liksom sållade bland folk, oftast för att underlätta för mig själv.

Jag menar, vem vill bli sågad eller dissad offentligt?

Spola fram tiden ett par år. Bara för några dagar sedan stod jag i en butik och skulle handla en kanelbulle. Egentligen skulle jag bara gå på toa, men när man har en gravid fru kommer det ofta spontana bakelser på besök.

Samtidigt som jag plockar kanelbullen, hör jag Gud säga:

Vem har du älskat idag? Till vem har du förlängt den kärlek Jag gett dig?

När jag tittar upp för att se vem jag kan dela denna kärlek med ser jag ingen annan än butiksbiträdet. Jag går fram till kassan, slänger upp kanelbullen och lägger märke till håret, tatueringarna i form av bland annat ett pentagram och en klassisk djävul på armarna. Han är trevlig och professionell.

Samtidigt som jag betalar säger jag:

–          Ursäkta, måste bara fråga: brukar folk säga att Gud har en plan för dig?

Han tittar på mig med en konfunderad blick. Han är inte arg, ledsen eller glad. Han bara är.

–          Nej.

–          Ok… Jag får höra det hela tiden! Men du vet väl om att Gud har en plan för dig och ditt liv?

Med samma (och nu en aning mer livfylld) blick säger han:

–          Jag hoppas det.

En aning chockad över hans svar fortsätter jag:

–          Jesus älskar dig!

–          Va?

Han hör inte vad jag säger…

–          Jesus älskar dig!

Han fortsätter stirra på mig och svarar enkelt:

–          Ok…

Han tycks titta på mig med en blick av ”Vad var det som hände?!”

Jag säger hej då och han tar en ny kund. Han fortsätter titta på mig från det att jag lämnar butiken tills jag sätter mig i bilen. Han tycks titta på mig med en blick av ”Vad var det som hände?!” samtidigt som han skannar in den andra kundens varor.

Någon dag senare frågar jag min fru om hon kan minnas händelsen med en kvinna vi mött några dagar innan detta möte. Jag behövde bli påmind, ordagrant. Det var något som kändes bekant med just den frasen jag precis fått höra ”Jag hoppas det…”.

Vi var nämligen ute och promenerade när vi passerade ett hus, där det såldes lite olika varor. Först ville Malin (fru) in och visa mig de fina hantverken. Jag var långt ifrån sugen, och sa nej tack, låt oss fortsätta hemåt.

Av någon konstig anledning kände jag att vi verkligen behövde gå dit i alla fall. Men nu sa Malin att hon inte längre var sugen. Hon ville gå hem. Men jag hörde då en uppmuntrande mening: ”Ni måste dit in”.

Så jag tog henne i handen och vi gick in och tittade på alla saker, utan att riktigt förstå varför det var så viktigt. Någon minut senare träffade vi där en flerbarnsmamma. Vi pratade lite och hon började berätta hur hon haft det. Det var inte svårt att urskilja vilken smärta hon bar på.

Jag började röra mig därifrån, vetandes att det nu var Malins uppdrag att på något sätt, nå ut till denna kvinna med Guds kärlek.

–          Jag känner verkligen att jag måste säga dig att Jesus älskar dig.

Malin tittade kvinnan djupt i ögonen. Snabbt blev dem tårögda båda två.

Kvinnan svarade med en enda enkel men så djup mening:

–          Jag hoppas det…